Aleksandr Yakovlev's lecture
at the Swedish Society for the Study of Russia, Central
and
Eastern Europe, and Central Asia, 18 March 2003
UPPGÖRELSEN MED DET FÖRFLUTNA
"Varför gräva i det förflutna? Ja, varför reta upp folk med vad som varit?
Det som hänt har hänt!" Dessa frågor var utgångspunkt i Jakovlevs anförande vid
Sällskapets årsmöte. I analogi med L.N. Tolstoj, framhöll han sin egen och
andras oförmåga att ta till sig det förflutnas fasor. "Det sker först när vi
erkänner att vi är sjuka".
De senaste 15 åren har Jakovlev ägnat sig åt sovjeterans brott; som ordförande i
Kommissionen för rehabilitering av offer för politisk repression; samt från 1993
genom den egna "Jakovlevfonden" (Mezdunarodnyj Fond "Demokratija"). Därigenom har
4,5 miljoner oskyldigt dömda rehabiliterats, bland annat RaoulWallenberg. Än
återstår 400.000 fall att granska. Arbetet omfattar dokumenterade fall, vilka
undergått rättslig prövning och ofta dömts i enlighet med §58 i sovjetiska
brottsbalken. Givetvis avrättades många fler utan dom. Avsaknaden av
dokumentation försvårar rehabilitering av dessa. Ändå är det på dokumentationens
område, som en viktig del av arbetet har skett. Jakovlevfonden har hittills
givit ut 30 volymer av historiska dokument, varav 16 återfinns på
fondens
hemsida.
"Vem är skyldig?", frågade sig Jakovlev. Denna återkommande fråga i Ryssland ges
ofta missriktat svar. När vi pekar på Lenin, Stalin och bolsjevikerna undviker
vi att beröra vår egen skuld. Vi gömmer våra huvuden i sanden och låtsas att det
inte var vi som sköt dessa människor; att det inte var vi som förrådde grannen
för att rädda oss själva. Sanningen är att de skyldiga finns mitt ibland oss
lika mycket som i helvetet.
Fastän vi lyckades krossa Stalins fascistiska totalitarism lever arvet vidare.
Då brann bokbålen under överinseende av Krupskaja. Då plundrades kyrkorna. Då
dömdes tolvåringar till döden.
Det socialistiska bygget – de stora moderniseringsprojekten – vilade på
slavarbetets axlar. Det lägersystem som uppstod från 1943 sysselsatte miljontals
människor; alltifrån rättsapparat till lägerfångar.
Ett talande exempel på systemets fortlevnad gavs vid ett besök i Magadan för
några år sedan. Jakovlev, som skulle inviga ett monument över totalitarismens
offer, fick ett kallt mottagande. Förklaringen var att avvecklingen av Magadans
lägersystem lett till stor arbetslöshet. Av 350.000 människor i lägerekonomin,
hade 200.000 ställts på gatan. "Varför skulle de älska er?", var motfrågan att
möta Jakovlev. På samma sätt finns det ett "Magadan" inom oss alla.
Inte nog med att vår historia bygger på falska dokument. När vi idag försöker
tillgå verklighetens dokument möts vi av motstånd från tjänstemännen och
passivitet från staten. Många dokument har också bränts i enskildas försök att
sopa igen spåren efter sig. Annat material gick förlorat 1941. Troligen kommer
vi inte heller att få tillgång till alla arkiv på lång tid än. Det är dock inte
underligt. Se bara hur USA inte offentliggjort allt om Kennedymordet.
PÅ FÄLTET
"Historien bygger på tillfälligheter". Vid Gorbatjovs besök i Kanada 1983 föll
det sig så att värden, vid ett besök på ett jordbruk, blev försenad. Jakovlev,
som då var sovjetisk ambassadör i Ottawa, gavs sålunda möjlighet till ett samtal
med Gorbatjov på tu man hand. Den promenad på fälten de båda herrarna företog,
kom att avgöra Jakovlevs roll i det framtida reformarbete som blev
sovjetimperiets svanesång. Medan Gorbatjov utgjöt sig över sönderfallet inom
jordbrukssektorn, gavs Jakovlev tillfälle att beklaga sig över sovjetisk
utrikespolitik. Tre månader senare återkallades Jakovlev till Moskva för att
leda IMEMO. [Om IMEMOS roll i förändringen av sovjetisk utrikespolitik se:
Checkel, J, 1997, "Ideas and International Political Change", Yale UP, New
Haven]. Jakovlevs och IMEMO:s roll blev inledningsvis att ta fram underlag och
handlingsalternativ åt Gorbatjov inom främst utrikespolitikens område.
MAKTTILLTRÄDET
Den dag Tjernenko dog, 10 mars 1985, fick Jakovlev besök av Primakov, som
meddelade att Gromykos son ville tala med honom. Utan att blanda in fadern,
ville sonen sondera terrängen för samarbete mellan Gromyko och Gorbatjov. I det
samtal som sedermera utspann sig, framkom Gromykos leda vid utrikespolitiken och
hans önskan om en reträttpost i Högsta Sovjet. Han var därför beredd att föreslå
Gorbatjov till generalsekreterare. Jakovlev, som
inte ville agera narr i ett politiskt spel, gick med på att tala med Gorbatjov.
Budskapet mottogs med lika mycket försiktighet som intresse. Gorbatjov var
beredd att arbeta med Gromyko, men frågade sig om sonderingen i själva verket
var en provokation. Jakovlev ansåg dock att Gromyko inte hade utrymme för sådana
spel. I vidare samtal mellan Jakovlev och Gromyko, framkom att villkoren för
nominering låg fast. Vid Politbyråns sammanträde 11 mars föreslog Gromyko genast
Gorbatjov till Generalsekreterare. Förslaget sekonderades av Grisjin, vilken
hade förekommit i spekulationerna om efterträdare till Tjernenko. Beslutet att
utse Gorbatjov till Generalsekreterare skedde därför med acklamation [soglasny –
vse]. Avsaknad av diskussion och enhällighet i beslut var ett socialt arv inom
partiet från Lenins dagar.
REFORMERNA
Antagandet att alla framlagda förslag är sanktionerade från högre ort, kom
sedermera att bli ett viktigt instrument för Jakovlev i reformarbetet. Ideologi
var dock inte drivkraften bakom hans reformatoriska roll. Visserligen utgick
Jakovlevs roll som ambassadör i Ottawa från hans föregivna liberalism. Man ville
avlägsna honom från den ideologiska kampen. Jakovlev betecknar sig dock själv
inte som ideolog. Han klarade sina prov i marxism-leninism men det
var också allt. Kapitalism och socialism är ord han inte förstår. Varför
etikettera ett land ideologiskt? Varje land lever efter sina traditioner.
Istället var det praktiken under Stalinismen som upprörde.
Ändå var det Jakovlev som myntade begreppet "Glasnost". Han trodde att systemet
skulle falla när folket fick vetskap om de brott som begåtts. Det var, som
bekant, också vad som hände. Hur lyckades vi då nedlägga det sovjetiska
monstret? En direkt attack var otänkbar. Man skulle mötas av ett "Magadan". Hade
Jakovlev uttalat sina verkliga intentioner, skulle han näppeligen överlevt ett
dygn. Därför gällde det att föra nomenklaturan bakom ljuset [obman]. Partiet
övertygades om att reformerna skulle förnya och förbättra socialismen; att
takten skulle öka. Först efter något år började man förstå vad som höll på att
ske. De beslut om slutna val med flera kandidater som fattades vid
Centralkommitténs januariplenum 1987 blev en väckarklocka för nomenklaturan.
Insikten att man inte skulle bli vald framkallade diskussioner om "bolsjevikiska
principer". Det centrala var givetvis makten.
Vad gäller reformerna begicks många misstag. "Vi är mästare på att kliva på
krattan". Kampen mot alkoholismen är ett exempel. Det går inte att bekämpa
alkoholism med slagord. Kampen mot korruptionen blev att ge sig på gummor som
sålde morötter på torget. Ett system för kvalitetskontroll förbättrade inte
heller varukvaliteten. Besvikelsen spred sig och anekdoterna om även denna regim
började florera.
Det sägs att "tiden är en besvärlig följeslagare". Så snart vi inte går jämna
steg med tiden tar eländet vid. Samma sak sker när vi försöker jaga ikapp.
Slutsatsen kan bara bli att Ryssland är särskilt svårt att reformera.
UPPLÖSNINGEN
Under 1991 blev faran för en sammansvärjning alltmer uppenbar. När väl
augustikuppen inträffade hade Jakovlev redan avgått. Han varnade Gorbatjov
skriftligen hela fyra gånger om vad som förestod. Gorbatjov underskattade dock
sina motståndares dristighet och mod och valde helt sonika att åka på semester.
Så kom kuppen och dess misslyckande.
Det var uppenbart att Sovjetunionen måste förändras till en konfederation på
frivillig grund med ett avtal som bas. Belovezja var dock ett illegitimt möte.
Ställda inför fait accompli kvarstod endast de oundvikliga besluten. Gorbatjov
och Jeltsin möttes i Kreml och Jakovlev kallades dit för att assistera. En timme
in i deras möte kallades Jakovlev in. Han vet fortfarande inte varför. De satt
ytterligare åtta timmar tillsammans. Kärnvapenportföljen och de hemligaste
dokumenten överlämnades. Det var överhuvudtaget en lugn och sansad diskussion.
Tänk om de hade kunnat samarbeta så hela tiden! Då skulle åtminstone den
statliga skilsmässan kunnat ske under mer civiliserade former. Situationen som
den nu var tedde sig dock mest underlig. När allt var klart gick man för att
äta. Gorbatjov drog sig tillbaka för att vila. Jakovlev och Jeltsin satt kvar
ytterligare en stund, varefter Jakovlev anslöt sig till Gorbatjov. Vad som var
slående var att den annars mångordige Gorbatjov, med
tårar i ögonen, endast sade "Vot tak, Sasja". Så avslutades en stor epok. Än
idag känns man inte vid Gorbatjov i Ryssland. Så småningom lär dock de unga
kunna förstå och uppskatta hans roll.
MAKTEN OCH FRAMTIDEN
Under sin tid i Politbyrån (1987-90) upplevde även Jakovlev massorna paradera
förbi med hans porträtt. Det var en känsla av varken glädje eller moraliskt
avståndstagande. Människan är dock svag och makten förändrar henne. Underlydande
betraktas snart som mindervärdiga. Därför är det bättre ju oftare makthavare
byts ut. Tyvärr går utvecklingen idag i annan riktning. Nomenklaturan har lärt
sig att ta sig fram i demokratiska val. KPRF har glömt ideologin i strävan efter
makt. Det viktiga har blivit att hålla sig kvar i Duman. Därför förs också en
diskussion om att införa valbarhet till en tredje mandatperiod. Lyckas man blir
det snart tal om en fjärde mandatperiod. Det hela är som en psykisk sjukdom, men
Tolstoj hävdade ju också att staten styr som man styr psykiskt otillräkneliga.
Järtecknen är många – alltifrån hymn till Dzerzjinskijstaty – och tendenserna
farliga. Även om Jakovlev fruktar en
återtotalisering, bedömer han det inte som troligt i dagens
informationssamhälle. Steg mot en rättsstat har också tagits, däribland krav på
domstolsbeslut för arresteringar och strafflindring för minderåriga. Framtiden
inger därför såväl hopp som oro.
Vilhelm Konnander